Vad folk inte förstår är ju att hata sig själv är inget man gärna gör. Det är något som bara är så. 
Spelar ingen roll vad vågen säger om min vikt, vilken storlek jag har i BH eller hur mycket finnar jag har så hatar jag alltid mig själv, både det inre och det yttre. Att skriva om detta är ingen enkel sak, men jag har levt med detta så länge och det blir bara värre, så jag måste göra något för att försöka hjälpa mig själv innan det blir alldeles för mycket för mig att hantera, vilket är väldigt nära just nu. 

Jag är en väldigt osäker person, och jag bryr mig mycket om vad andra säger om mig som person. Egentligen ska ju vad man själv tycker betyda mest, men jag vet inte ens vad jag själv tycker om mig själv länge. 
Jag har fått så mycket själsord och skit slängd på mig i så många år att det är vad jag numera VET att jag är. Jag är ingenting längre, ingenting att ha. Är bara bra för ett litet tag tills att folk tröttnat på mig. 
Jag är, och har alltid varit, rädd för att inte vara Nog för alla. För jag vill alltid tillfredsställa alla, vara bra och inte svika någon. Men det har aldrig fungerat så för mig. Jag är inte nog för någon, inte min familj, mina vänner, någon av mina ex eller för mig själv. Aldrig nog för att älskas eller nog för att berömma för något jag någonsin gjort. 

Som att kolla på andra tjejer. Spelar ingen roll vart jag är så jämför jag mig själv med alla andra tjejer. Även bilder på internet tidningar osv. Dem säger att det är problemet med att så mycket unga tjejer mår dåligt nu för tiden, och nog fan har dem rätt också. För det gör jag och vad jag vet så många andra. Ser en bild på en snygg tjej, absolut med mindre kläder på, helst i BH eller varför inte utan, då gråter jag. För mig själv naken, absolut mina bröst och mina korta feta ben, är det största hat momenten på min kropp, och efter att jag har förklarat hur mycket jag hatar min kropp, så kan ni förstå hur mycket jag hatar just dessa delar av mig. Eller man kanske ska säga föraktar? Det är nog ett bättre ord. Ett starkare ord. Ett mer nedlåtande ord, för att verkligen visa hur jag känner. Så sex medan det är lite ljust? Eller mig utan kläder utan att skymma för mig? Nej du. Om jag ens kunde drömma om det. 
För när, eller om, jag väl har det. Så kan jag inte tänka på något annat än hur min kropp ser ut, eller ännu mer på hur han ser mig, och till och med hur mycket bättre alla andra som han varit med sett ut och hur han säkert hoppas att jag ska se ut. Hur mycket bättre han är värd. 


Sedan har jag svårt att lita på folk, och då menar jag bara inte lite. Folk har ljugit för mig om allt hela mitt liv. Ljugit om känslor, lovat saker men inte hållit dem osv. Vilket har gjort att jag nu, tyvärr, gråter mig till söms varje natt jag inte är med min pojkvän, ibland även när jag är med honom. Löjligt, right? Det tycker faktiskt jag med. Men det är också en sak jag inte kan göra något åt eftersom att jag tycker som jag tycker om mig själv. Så “vet” jag att jag inte är nog för honom, och att han kommer lämna mig så fort någon bättre vill ha honom. Att jag ligger och Ofrivilligt tänker på varför han kommer lämna mig och hur det kommer kännas när mitt hjärta går i 1000 bitar på grund av att jag inte är NOG. Nog snygg, nog snäll, nog smart, nog sexig, nog GLAD. Absolut det med att jag inte är NOG GLAD har blivit ett problem på sista tiden för mig. Jag är bara inte en nog positiv och trevlig och glad person längre, bara för att jag inte längre tycker att jag är nog så har jag blivit Ännu mindre “nog”. 

Men folk säger ju “Du kan inte vara med någon du inte kan lita på.” Men skulle jag lyssna på det hade jag suttit instängd och inte kunnat träffa en enda person, för jag litar inte på någon. Så detta är inte alls personligt mot min pojkvän. Han om någon är bra mot mig, det är bara mitt förflutna som har förstört mig alldeles för mycket. Ex som kallat mig för “hora” “slampa” osv fast sedan själv varit otrogen, folk som har gillat mig på låtsas, bara för att kunna jävlas med mig, och detta var under en lång period och det har hänt två gånger också. Mobbad under hela min skoltid från 4-9 och mycket problem hemma har gjort mig till ett problem barn, eller ett barn med mycket problem. 

Alltså det är så svårt att förklara. Allt är alldeles för mycket för mig bara, vet inte hur jag ska få allt till ord eller i en bra ordning.  Jag vet inte hur jag ska förklara känslan, fast egentligen så känns det helt onödigt för ingen bryr sig ju ändå. Men just Detta är mycket för min egen skull. Att få ut lite av vad som finns i mitt huvud i alla fall.

Just medan jag har skrivit detta så har jag suttit omringad av folk i hela huset och försökt att hålla minen, inte gråtit, varit glad och skrattat. För dem mår så mycket bättre av det dem inte vet. För det är inte deras fel att jag inte är nog. 

Jag sitter även här och är orolig som ett as, och rädd. För min pojkvän är just nu i Rättvik och super med massa folk. Sist jag var tillsammans med någon så sa han till folk att vi gjort slut för att han skulle kunna vara otrogen, fast att det inte alls var sant. Då kanske ni förstår min rädsla, och min ångest jag har just nu. Men jag försöker ta det lugnt, försöker andas men det är bara så svårt. Jag får träffa honom i morgon. Försöker att bara inte tänka på det så mycket, men jag försöker må bra också, försöker att tycka om mig själv, men det ser vi ju hur bra det fungerar, haha. 

Jag har så mycket mer att skriva, men det kanske jag tar en annan gång Eller så skiter jag i det helt. Här har ni en stor del av mitt brustna hjärta och förstöra psyke nerskrivet för världen att se. Jag hoppas att ni beter er och ser vad ni kan göra för skada på andra människor, båda vuxna och barn. Och att ni ser till att era syskon, barn eller bara andra unga människor runt om kring sig lär sig att älska sig själv, men även att älska andra. Det är något jag kommer lära mina syskon och mina framtida barn om jag har några. 

Ta hand om alla bara, snälla. Låt ingen må som jag mår. Helt obetydlig.